Om Vattenskador

Följande är beskrivning av våra vanligaste byggnader, konstruktionsdel för konstruktionsdel.
Texten tar upp konstruktionernas tekniska utformning samt något om vanliga fel och brister.

Med grundläggning avser vi husets anslutning mot marken, vilken varierar beroende på när huset byggdes och på platsen där husets finns.

I äldre byggnader finns grundläggning i form av natursten som placerades delvis försänkta i marken längs ytterväggar och genom byggnadens mitt.
Ibland finns dessa murar under rumsskiljande väggar i hela huset.

Bjälklagen i byggnaderna består av trä och bjälkarna kan vara infästa i grundmurar och placerade på stenar emellan murarna.
Ibland är grunden helt fylld av sand då bjälkarna ligger i sanden.
Trä med anläggningsytor mot sten fuktskyddades med näver eller tjärpapp.

I något nyare hus användes ofta huggna stenblock som placerades på ett bålverk (trästockar tvärs under grundmurarna). Bålverket ska vara placerat under grundvattennivån eftersom de kan angripas av rötsvamp ovan grundvattnet.
Golvet i dessa källare var ofta stampad jord som efterhand övergjöts med ett tunt skikt betong.
Det finns även exempel på att man lagt hårdbränd tegel direkt på marken och använt detta som golv i källaren.

Bjälklagen över källaren bestod vanligen av trä, bjälkarnas ändar fuktskyddades med tjärpappssvepning vid infästning/anläggning mot grundmurar.

I nyare hus förekommer murade och gjutna grundmurar, båda dessa placerades vanligtvis på en gjuten självbärande bottenplatta där plattan tar upp belastningen från byggnaden och där bålverk inte längre är nödvändiga.

Bjälklagen över källare i dessa hus kan bestå av både trä och betong.
I hus från 1950-talet och framåt är det inte ovanligt med prefabricerade bjälklagselement av lättbetong.

Murade källarväggar finns i form av hålbetongblock och massiva lättbetongelement.
Dessa källarväggar har vanligen puts på båda sidor.
Utsidan ströks med 2-3 lager kallasfalt vilket fungerar som fuktskydd, d v s kapillärbrytare från jordmassor utanför väggarna.

På senare tid har man i stor utsträckning frångått kallasfalt och i stället börjat använda fuktskydd av plast, t ex Platonmatta och liknande produkter.
I uppvärmda källare kan man välja en utvändig isolering med dränerande funktion, vilket har samma syfte som strukna fuktskydd eller fuktskydd av plast.
Exempel på isolerande och dränerande fuktskydd är Isodrän och Pordrän.

Vid behov ska det finnas dräneringsrör runt byggnadens grund, rören ska korrekt placerade finnas ca 15 centimeter ut och 15 centimeter under grundens lägsta punkt.
Vid väldränerad mark avstod man ibland från att lägga dräneringsrör.
Konstruktionstypen uteluftsventilerad kryprumsgrund är ofta drabbad av fuktskador i sådan omfattning att inomhusmiljön påverkas.
Problemet med denna typ av grundläggning är att det genom naturliga förutsättningar uppstår ett klimat som medger tillväxt av mikroorganismer i grunden.
Mikroorganismerna producerar sporer och emissioner (rester vid metabolism) som kan spridas till inomhusluften.

Problemen är störst i grunder med god ventilation och tjock isolering i bjälklag i kombination med luftotätheter i bjälklaget.
Isoleringen ger en låg temperatur vilket i sin tur ger en luftfuktighet som medger mikrobiell tillväxt
Termisk verkan i kombination med luftotätheter i bjälklaget medför spridning av luft (med partikelinnehåll) till bostaden.
Problem i inomhusluften som bottnar i mikrobiell tillväxt i grunden, förekommer ofta i samband med brister i bostadsventilationen.

Slutligen finns grundläggning i form av gjuten betongplatta på mark.
Denna grundläggningstyp har förfinats med åren och idag är det troligen med mest säkra konstruktionen ur fuktsynpunkt.

Problemen med de äldre gjutna bottenplattorna är ofta relaterade till olämpliga konstruktioner och olämpliga materialval såsom klorbaserade träskyddsmedel.
Efterhand började lukt uppstå i många av dessa hus, lukten uppfattades som mikrobiell (mögel), men i flertalet fall har man kunnat konstatera att lukten kommer från ytbehandlade bottenreglar.

Klorbaserade träskyddsmedel har inte använts sedan början av 1980-talet, vid några tillfällen har vi mött problemet i nyare hus. Då har man av olika anledningar återanvänt äldre trä.

Med bottenbjälklag avses bjälklag mot mark eller mot grundläggning.

I äldre hus är bjälklaget över grunden oftast av trä.
Bjälklaget uppbärs av golvbjälkar vilka är infästa i grundmurar och hjärtväggar, anläggningsytor är fuktskyddade med tjärpapp eller liknande.

I det äldre huset finns ofta inget annat än golvplank på bjälkarna.

I något nyare hus består bottenbjälklaget av golvbjälkar med blindbotten, bjälklagsfyllning och ovangolv av råspont.
I takt med ökade uppvärmningskostnader har man frångått torv, sand och sågspån och använder istället olika typer av mineralull.
Mineralull tillverkas av glas, sten och återvunna kartonger (papp).

Grundläggningstypen uteluftsventilerad krypgrund med bjälklag av trä är ofta fukt- och luktskadade.
Skulle man ta ut mikrobiella prover från blindbottenskivor och bärlinor skulle man troligen hitta påväxt i alla proven.
Däremot leder långt ifrån all mikrobiell påväxt till problem i byggnaden.

I nyare hus finns bjälklag av betong, platsgjutna och på senare tid prefabricerade med ingjutna isoleringsskikt.

I vissa fall finns uppreglade och isolerade trägolv på gjutet betongbjälklag på mark, även på gjutna utomhusventilerade betongbjälklag.
Dessa typer av konstruktioner är jämförelsevis lika känsliga för fuktskador som den uteluftsventilerade kryprumsgrunden.
Skadorna visar sig främst genom avvikande lukt i bostaden samt i några enstaka fall genom bristningar i golvkonstruktionen.

Med stomme avses bärande väggar och ytterväggar.

I äldre hus finns en rad olika typer av stommar, timmerhus, korsvirkeshus, stolphus, plankväggar mm.
Timmerhus är byggda av stockar vilka avjämnats och bearbetats så att de blir tätt liggande sammanfogade. Denna typ av byggnad är vanlig i landets norra delar.

Korsvirkeshus består av en trästomme där mellanrummen (rutorna) är fyllda med lertegel eller på senare tid tegel.
Denna typ av stomkonstruktion är vanlig i landets södra delar.

Stolphus är en träbyggnad med ett litet antal kraftigare stående väggstolpar mot vilka man spikat träpanel på båda sidor.

I en plankvägg är liggande grövre plank den bärande konstruktionsdelen samtidigt som stående stolpar i väggen har lägre dimension.

Hus med tegelstomme har sedan omkring 1920 byggts med en invändig stomme av tegel och med ett utvändigt skikt ½-stens tegel vilket utgör fasad.
Tegelfasaden är ofta försedd med ett skikt puts.

Mellan stommen och fasaden finns en dränerande och kapillärbrytande spalt om 30-50 mm.

I dessa hus ökar väggens tjocklek ½ tegel per plan så att stommens insida bildar en trappa (väggen är tjockast nertill).
På varje trappsteg placerades remstycken emot vilka bjälklaget senare fästs in.
Remstycken är liggande träbjälkar vars syfte är att ta upp och fördela belastningen från bjälklaget.

I tegelhus från tiden innan 1920 saknas vanligtvis en dränerande/kapillärbrytande spalt mellan stommen och fasaden.
I dessa hus är det vanligt med fuktfläckar på insidan av ytterväggar beroende på fuktvandring från utsidan till insidan.

Men hänvisning till detta rekommenderar vi aldrig att man ska fylla den dränerande spalten mellan stommen och fasaden i hus där spalt finns.
Sedan flera år finns företag som säljer och installerar isolering till spalterna, en åtgärd som på sikt kan förstöra stommen.

Idag bygger man oftast enfamiljshus av trä (träfackverk), även om byggnation med lättbetong i olika former blivit allt vanligare.
En vanlig stomme av träfackverk består inifrån räknat av gips, diffusionsspärr (plastfolie), regelverk/mineralull, luftspaltsbildande skiva, luftspalt och fasad.

Stommar av lättbetong har ofta ett ingjutet isoleringsskikt av cellplast.

I mitten av 1900-talet började man bygga större hus med prefabricerade element av betong (lamellhus), i dessa finns ofta utfackningsväggar av trä vid fönster- och balkonger.
Utfackningsväggarna är ofta drabbade av fukt- och luktskador.

Slutligen byggs flertalet större hus idag av prefabricerade betongelement med inbyggd isolering, även dessa element lyfts på plats.

Byggnader som uppförs av prefabricerade element (trä eller betong) har en tendens att vara mindre drabbade av skador beroende på byggfukt än de som byggs på plats (lösvirkeshus).
Detta beror på att byggprocessen på plats går fortare och att fukt i material hinner torka ut innan elementen placeras på sin slutgiltiga plats.
Snabb taktäckning medför mindre risk för uppfuktning på grund av regn och snö.

Den förutseende kan givetvis platsbygga med lösvirke under ett tält (väderskydd).

En traditionell träfasad består av bredare plank vilken kallas bottenpanel och smalare/tunnare täcklister vilka kallas lockpanel.
Syftet med lockpanelen är att hindra inslag av regn och snö emellan bottenpanelen, d v s att skydda stommens utsida från fukt.

Träpanelen monteras på distansläkt och spikläkt, detta i syfte att ordna en spalt mellan stommen och fasaden.
Spalten kallas luftspalt, men dess viktigaste syfte är att bilda ett kapillärbrytande och dränerande skikt mellan fasaden och stommen.

Utan ett dränerande skikt finns stor risk för fuktskador i stommen, vilket vi fått erfara under senare år genom alla skador som uppstått i sk tunnputsfasader (enstegstätade fasader).
I en tunnputsfasad finns inget dränerande och kapillärbrytande skikt, utan fasadmaterialet är monterat direkt mot stommen.
Vid otätheter runt fönster, dörrar och andra genomföringar rinner vatten in och belastar stommen.
En tunnputsfasad har i princip följande utformning, armerad puts, cellplast, fästmassor, utegips direkt på stommens utsida.
Ibland har man fäst in cellplasten med skruvar istället för cementklister.
Ibland förekommer Rockwool istället för cellplast och ibland finns en fuktskyddsbehandlad spånskiva istället för utegips.

Oavsett exakt materialval är denna typ av fasadkonstruktion mycket riskfylld ur fuktsynpunkt.
Enligt vår erfarenhet är uppemot 95 % av kontrollerade tunnputsfasader drabbade av fuktskador i varierande omfattning.

Förutom träpanel är tegel och puts på tegel vanliga fasadmaterial.
Putsade fasader mot tegelstomme har en förväntad livslängd på 30-50 år, därefter är det vanligt att putsen måste renoveras eller bytas i sin helhet.
Väderstreck påverkar alla fasader, vanligtvis slits fasader mot norr mer långsamt än fasader mot söder och väster.

Slutligen finns fasader av cementskivor, plåt, eternit och plast.
Plåtfasader, eternitfasader och fasader av cementskivor har lång hållbarhet.
Plastfasaden har tendens att snabbt blekas och bli skör där den blir solbelyst.

Eternitfasader innehåller asbests.
Så länge de lämnas orörda på plats finns inga större risker, däremot finns risk för spridning av asbestfibrer vid rivning.
Vid rivning måste man därför vidta extra säkerhetsåtgärder, rivet material ska forslas bort i täckt behållare/container och man måste använda andningsskydd och skyddshandskar via bearbetning.

Slutligen ska man upplysa personalen på återvinningscentral att materialet innehåller asbest så att de kan hantera materialet på rätt sätt.

Mellanbjälklag kan bestå av trä eller betong.

I äldre hus är mellanbjälklagen ofta gjorda av träbjälkar vilka är infästa i ytterväggar och hjärtvägg, vid infästning är bjälkarna svepta med tjärpapp eller i ännu äldre hus med näver.

Mot träbjälklagets undersida spikades en spräckpanel, mot vilken man fäste vass med hjälp av ståltråd och pappspik
Vassen fungerade som armering i putsade innertak, putsen som användes är kalkbaserad.

Bjälklagsfyllningen kan bestå av sand, torv, sågspån, ofta med inslag av byggrester (träbitar och tegelskärvor). En parantes i sammanhanget är att bjälklagsfyllning med inslag av byggrester kallas byggmästarfyllning.

Ovangolven består av råspont som spikas direkt mot golvbjälkarnas ovansida.
I vissa fall användes råsponten som golv, men oftast lades ett övre slitskikt i form av linoleum på en tunn skiva eller parkett på råsponten.
Mellan råspont och parkett placerades ett skikt lumppapp.

I nyare hus finns ofta glespanel och gipsskivor på bjälklagets undersida.

I hus från mitten av 1900-talet var pappspända innertak vanliga, dessa tak består av papp som fuktades och svällde vid installation.
När pappen torkade så skedde en krympning som gav ett slätt innertak.
Ovan pappspända innertak finns ofta en rå glespanel mot vilken bjälklagsfyllningen vilar.

Vid betongbjälklag består innertaken av färg direkt mot bjälklagets undersida, ibland finns akustikskivor infästa mot betongen, vilket är vanligt i offentliga byggnader, skolor, kontor mm.

Med vindsbjälklag avses innertak inom bostaden som vetter mot vind- eller takkonstruktion.

Vindsbjälklagets viktigaste funktion är förutom att bilda innertak, att skapa ett luft- och diffusionstätt skikt mot vinden.

Vindsbjälklaget i det äldre huset saknar ofta diffusionsspärr (ångspärr) vilket inte får några följder så länge vindsbjälklagets isoleringsskikt är måttligt.
I äldre hus är det vanligt att vindsbjälklagets isolering består av 50-80 mm hyvelspån.

I nyare hus med högre isoleringsgrad är det däremot mycket viktigt att vindsbjälklaget är både luft- och diffusionstätt.
Om man håller en hög isoleringsgrad samtidigt som bjälklaget släpper genom luft och vattenånga, finns risk för fuktskador i yttertakets insida.
I värsta fall kan läckage av varm och fuktig luft från bostaden medföra så stora skador i yttertaket att detta måste bytas.

I nya hus finns alltid en diffusionsspärr om man byggt enligt gällande normer.

I övrigt är vindsbjälklagets tekniska utformning samma som den i mellanbjälklagen.

Med vind avses utrymmet mellan bostaden (vindsbjälklaget) och yttertaket.
Vind finns som stödbensvind (krypvind, kattvind etc) och nockvind.

I det äldre huset har ofta klimatet på vinden försämrats i takt med energibesparande åtgärder.
Tilläggsisolering av vindsbjälklaget har medfört mindre värmespill från bostaden, d v s kallare vind.
Byte av värmekälla påverkar även ventilationsanläggningens funktion, vilket kam medföra en ökad fuktbelastning från bostaden mot vinden, vilket ger en fuktigare vind.

Vid tilläggsisolering och vid byte av värmekälla måste man nästan alltid kompensera energibortfallet på vinden, ibland krävs tom installation av en permanent avfuktning på vinden för att den ska fortsätta att fungera som tidigare.

I det nyare huset är problemet ofta ett annat.
I nyare hus finns hög isoleringsgrad och diffusionsspärr i vindsbjälklaget.
Problemet i detta fall är att vinden är väl ventilerad och att den genom detta hamnar i fukt och temperaturjämvikt med utomhusluften.

Luftens förmåga att bära fukt är direkt relaterat luftens temperatur.
Till exempel är luften mättad (100 % Rf) vid 0 °C då fuktinnehållet är 4,86 g/m3, motsvarande fuktbärande förmåga vid 20 °C är 17,28 g/m3 luft.

Fuktproblem på vinden är i princip alltid ett vinterproblem förutom då problemet beror på inläckage genom yttertaket.

Tak har i princip alltid en stomme av trä, takstolar.
Det finns en mängd olika typer av takstolskonstruktion, där den vanligaste består av takstolsben, stödben och haneband.
Hanebanden finns mellan de stående takstolarna och syftar till att stabilisera konstruktionen samt att ta upp ojämn belastning.
Vid stark vind från den ena sidan medför hanebanden en trycköverföring till takstol i lä.

Vanligtvis finns ett undertak av råspont som spikas liggande från gavel till gavel, det finns även exempel på stående takpanel även om detta inte är vanligt.

I äldre hus kan takpanel saknas, där består taket av takstolar med tegelläkt och taktegel direkt. Inte heller denna konstruktion är vanlig.
Vid denna konstruktion saknas den säkerhetsmarginal som undertaket utgör vid bortfall av takpannor.

På takpanelen finns en underlagspapp på vilken distans- och spikläkt fästs in.
På spikläkten finns takpannor av tegel, betong eller plåt.

Alternativ till takpannor är under- och överlagspapp (tjärpapp), olika typer av shingel samt falsad bandplåt.
I de södra delarna av landet finns även vasstak och i hela landet finns sk sticketak (trälappstak), de båda senare är mest frekventa på äldre byggnader.

Den vanligaste takformen är sadeltak, d v s en enkel takkonstruktion med två sidor och varierande vinkel.
Vidare finns brutna tak (mansardtak), halvvalmade och helvalmade tak, pulpettak och platta/låglutande tak.

Risken för läckage genom tak är störst vid låglutande/platta tak.
Detta förhållande är direkt relaterat till att vatten ofta blir stående på plana takytor och att slitaget genom detta blir forcerat i förhållande till tak med högre vinkel.

Vad gäller takpannor av tegel och modernare betongpannor har man genom erfarenhet kunnat konstatera att beläggningens tekniska livslängd ökar i takt med beläggningens porstorlek.
D v s pannor med mindre porer får lägre beläggning av alger och missa, vilket medför att de håller längre än de med större porer.
Tidiga generationer av betongpannor har visat sig särskilt sårbara för angrepp av mossa och alger.

En tegelpanna eller en modernare (finporig) betongpanna förväntas har en teknisk livslängd om minst 50 år, samtidigt som tidiga betongpannor behövts ersättas med nya redan efter hälften av denna tid.

På tegeltak är det vanligt att man måste byta underlagspappen (tätskiktet) samtidigt som pannorna är så hela att de kan återanvändas.

Tidiga generationer av tegelprofilierade plåttak hade en benägenhet att tappa färgskiktet redan efter en kort tid, detta problem hade en produktionsteknisk orsak och ska vara löst på moderna plåttak.

Med takavvattning avser vi ränndalar, takfotsplåtar, hängrännor, stuprör och markrör för bortforsling av vatten från byggnaden.

En fungerande takavvattning är viktig för byggnadens fortbestånd, läckage ur hängrännor och stuprör medför ofta en stor och onödig fuktbelastning mot utsatta delar av fasader och fönster/dörrar.

Hängrännor och stuprör är oftast utförda av plåt och de kräver regelbundet underhåll för att uppnå sin förväntade livslängd.
Underhållet består t ex av rensning av hängrännor och lövsilar.

Lövsilen är placerad på stuprörets nedre del, direkt över markanslutningen, lövsilens funktion är att hindra löv och grenar från taket att nå markrören.
Om markrören tillåts fyllas med skräp är det ofta nödvändigt att gräva upp och rensa eller byta markrören.

Ibland saknas markrör, utan vatten från taket spolar ut på marken invid grunden.
Detta vatten utgör en stor fuktbelastning mot angränsande grundmurar och anslutande bjälklag.
Det är inte ovanligt med fuktskador i ytterväggar, grundmurar och angränsande bjälklag som beror på att regnvatten släpps på marken direkt invid grundmuren.

Saknas markrör för fortsatt bortledning av vatten från taket är det en bra åtgärd att leda bort vattnet med hjälp av ytliga rännor eller särskilda slangar.
Man kan i nödfall placera en hängränna på marken för att leda bort vattnet från grundens närhet.

När färgen börjar släppa från hängrännor och stuprör kam man skrapa bort lös färg och renovera med metallfärg, sådant underhåll förlänger systemets livslängd med upp till 50 %.

Med uppvärmningssystem avser vi värmekälla och system för värmetransport till husets olika rum.

Det finns flera olika värmekällor av vilka följande är de vanligaste.
Oljepanna, vedpanna, elpanna, värmepump, fjärrvärme och direktverkande el.
Alla systemen förutom direktverkande el använder vatten som värmeöverföring.

I äldre vattenburna uppvärmningssystem är det vanligt med läckor, vilka ofta upptäcks genom att trycket i systemet minskar ovanligt fort.
Läckagen kan vara förhållandevis små och svåra att upptäcka.
Ibland läcker vattnet så att det dunstar fortare än det läcker, t ex vid läckage mot ett varmt rör.
Även läckage ur ingjutna rör är svåra att upptäcka enbart genom synintryck.
Vi erbjuder tekniker att lokalisera för ögat dolda läckage, även fast de är ingjutna i bottenplatta.

I takt med stigande oljepriser har alltfler övergått till värmepumpar och fjärrvärme.
Värmepumpar utvinner energi ur vatten, djupborrade hål, ytliga slingor och utomhusluft.
Byte från olja eller ved medför ofta förändringar i husets tekniska funktion vilket på sikt ger skador på vinden och i kalla delar av husets skalkonstruktion.

Direktverkande el finns i form av elektriska och oljefyllda radiatorer, energiförbrukningen är ungefär densamma i båda modellerna, många upplever dock att de oljefyllda radiatorerna ger en mjukare värme.

Vidare finns i modernare hus värmeåtervinning i ventilationssystemet, dessa anläggningar har beteckningen FTX (frånluft, tilluft med värmeväxlare).

När man byter uppvärmning från olja eller ved till annan (kallare) värmekälla är det viktigt att skydda skorstenen och dess im och rökkanaler.
Skydd mot nederbörd kan t ex bestå att ett regnskydd över skorstenen, monterat så att luft i ventilationskanalerna (imkanalerna) fortfarande kan strömma ut.

Ibland är det lämpligt att montera en kanalfläkt som upprätthåller luftrörelser (frånluft) i huset, en sådan fläkt placeras på skorstenens ovansida.
Fläkt kan dock inte monteras om man använder öppen spis eller liknande i huset.
Användandet av eldstad upprätthåller å andra sida luftrörelser i rök och imkanaler.

Luftrörelser genom murstocken är viktiga för att motverka kondens och fuktrelaterad nerbrytning av kanalerna.
Luftrörelser i imkanaler är dessutom ofta en viktig del av husets ventilationssystem avseende frånluftningen.

En fungerande bostadsventilation är näst efter tätt tak den enskilt viktigaste funktionen i en byggnad.
Utan fungerande ventilation kan normal belastning mot inomhusluften medföra problem för dem som exponeras för luften i byggnaden.

T ex lämnar plastmattor, målade väggar, möbler och annan inredning ifrån sig överskottsprodukter (emissioner) när de är nya.
En målad vägg lämnar ifrån sig emissioner ca 6 månader efter målningen, nya möbler av trämaterial lämnar ifrån sig naturliga eller tillsatta ämnen under ungefär lika lång tid.

Dessa ämnen utgör i normala fall inget problem så länge det förekommer en tillfredsställande luftomsättning i lokalen/byggnaden.
Problem uppstår där ventilationen inte fungerar eller där emissionsavgången är onormalt stor.

Tillfällen där avgången av emissioner är onormalt stor är t ex vis fuktskador i konstruktion, felproducerade inredningsprodukter eller en belastning som överskriden den förväntade.

Om man exempelvis regelbundet renoverar och målar möbler i ett rum som är avsett för boende, kommer en normalt injusterad ventilation sannolikt inte uppfylla de förhöjda kraven som råder.
Ett annat och mer vanligt problem är när fler människor än avsett bor i en bostad.
Trångboddheten har ökat och vi har vid fler en ett tillfälle stött på problem i lägenheter som varit bebodda med fler än dubbelt så många som avsetts.

Problem som uppstår vid bristfällig ventilation eller vid större belastning än avsett/beräknat, är kondens mot kalla ytor med påföljande mikrobiell påväxt på kalla ytor av husets stomme.

Fungerande och rätt injusterad ventilation är med andra ord en förutsättning för en god inomhusmiljö.

I våra hus finns olika typer av ventilation.
Den som är vanligast i äldre hus är självdragsventilation.
För att denna ska kunna fungera krävs att det finns både tilluftsdon och frånluftsdon som är öppna.
Ofta glöms behovet av tilluft vid renoveringar, t ex fönsterbyte, där gamla och luftotäta fönster byts mot nya täta som inte är försedda med tilluftsdon.

De ursprungliga fönstren var försedda med packningar av bomull, denna packning misstolkas ibland som en dålig lufttätning.
Syftet med bomullspackningen var dock inte att ordna lufttätt mellan fönstrets båge och ram, bomullen avsågs att fungera som filter för inkommande luft.

När man byter de gamla luftotäta fönstren till nya lufttäta, förloras ofta husets enda fungerande tilluftning.

Förutom självdragsventilation finns mekanisk frånluftsventilation med passiva tilluftsdon (F), mekanisk till och frånluft (FT) och mekanisk till- och frånluft med värmeåtervinning (FTX).

Genom tiderna har fönstrens energikapacitet förbättrats.
De äldsta fönstren bestod av ett enkelt glas, ibland med en lös innerbåge som plockades bort under sommaren.

Efter detta kom dubbelkopplade fönster, d v s två bågar med glas som var monterade hela året.

Senare började man tillverka fasta fönsterkasetter med först 2 och sedan 3 och 4 glas.
I takt med fönstertillverkarnas utvecklingsarbeten har man nått fönster som närmar sig samma energikapacitet som de omgivande väggarna.

Ett vanligt problem med högeffektiva fönster är kondens mot utsidan av yttre fönsterglas under de tidiga morgontimmarna, denna kondens beror på att gasen mellan de yttre fönsterglasen är kallare än utomhusluften, varvid fukt i utomhusluften kondenserar (fäller) ut mot glasen.
Kondensen försvinner så fort fönstren blir solbelysta och då gasen emellan glasen värms av solinstrålningen.

I äldre energikassetter är det inte ovanligt att tätningen mellan glasen börjar läcka, när detta sker läcker gasen (vanligtvis argongas) ut för att ersättas av luft inifrån huset.
Detta kan kontrolleras med hjälp av en värmekamera.